Bortblåst – och pippi på fåglar 19

En ovanligt vildsint liten vindpust, mycket avlägsen släkting till Gudrun om ni minns henne, satte klorna i mig när jag i sakta mak vandrade Odengatan fram i går kväll. Att hår och halsduk fångas av en stormvind, det är ju helt naturligt, men den här gången fångade vinden dessutom mitt ena örhänge. En tunn och lätt silverplatta med lite guldbeläggning slets av kroken där den hängde och for iväg, som ett gyllene höstlöv. Man vart tog det vägen?

Självklart stannade jag för att plocka upp mitt smycke igen. Det finns ett affektionsvärde och en viss symbolik inbyggd i de där örhängena: jag köpte dem en gång för att matcha min växande mage, i vilken min son utvecklades i rask takt. Tyckte jag behövde något mer relativt stort och runt för folk att fästa blicken på när de mötte mig – ja, de mötte ju alltid Sonen först. (Och OK, jag förlåter att du just funderade en halv sekund på hur det kan komma sig att jag börjat använda dem igen, det beror inte på en sen graviditet ...)

Men som bekant är alla katter grå i mörkret. I novemberkvällen är alla avblåsta blad brunsvarta. Så också de av ädel metall. Inte kunde jag hitta det jag sökte, trots att jag bevisligen befann mig exakt på den plats där örhänget lossnat från sitt fäste. Och eftersom det nästan inte vägde någonting kan det naturligtvis ha förts iväg en bit. Kanske ligger det nu och blänker lite diskret i Vasaparken, i väntan på att en nutida Bo Vilhelm Olsson* ska komma förbi och göra ett fynd.

Det var bara att ge upp och inse, att vinden vann. Örhänget är bortblåst. (Fast ni ser hur det som finns kvar ser ut, om någon skulle råka hitta det andra ...)
Hade jag bara varit min fågelpippi trogen hade jag kunnat vandra runt hela staden i orkan utan att bli av med något som satt för att göra mina örsnibbar trevligare att titta på.

För de här knubbiga och iögonenfallande silverfåglarna, de sitter fast föränkrade. Och storleksmässigt kan man väl utan att hyckla säga att de på sitt sätt också matchar min mage. Den jag har nu, alltså.


Copyright Klimakteriehäxan

*Mio min Mio

Hut ska gå hem

Visst vet ni också vad man brukar säga: Man ska prata med sina blommor. Då trivs de, växer till sig, skickar ut nya grenar, bestämmer sig för att blomma, allt för att visa sin vårdare kärlek och bereda honom/henne glädje.

Just så här års ska novemberkaktusen försvara sitt namn och sin existens. Elva av årets månader står den lite fult spretig utan att göra någon glad. Men så en dag, kanske i slutet av oktober, ser man att det börjar hända saker.
Små feta knoppar bildas, det kommer att bli resultat! Blommor!

Precis så uppförde sig en av mina trogna novemberkaktusar. Och nu är den en fröjd för ögat, med många blekt rosa-vita blommor, riktiga skönheter varenda en.
Men jag har tre krukor till med samma växt.
Fult spretiga. Gör ingen glad. Fast jag har ju trott att de förstått vad som gäller.

När november månad redan hade flera dagar på nacken beslöt jag att det var dags att ta tag i saken.
Men min allra strängaste röst förklarade jag för dem, en efter en, att nu var det bara att välja: presentera knoppar – eller dö! Ett glasklart hot, omöjligt att missförstå!
Och vad händer?
Jo, en av dem har lyssnat. Första knoppen, om än senkommen, är gulligt rundhyllt.
De övriga verkar ha slagit dövörat till.

Vilket alltså betyder, att de åker ut, utan pardon. Ingen kan säga att de inte blivit varnade. Jag har ju pratat med dem – man ska prata med sina blommor.
Hut (och hot) ska gå hem, och hör sen!

Copyright Klimakteriehäxan

Tacka din egen hjälte!

Livet är ju fullt av hjältar, inte sant?
Klicka på den här länken.
Du skapar med ytterligare ett par klick en hyllning som din egen hjälte inte kommer att kunna motstå!
Själv har jag valt en av sommarens trevliga änder som min hjälte - jag har ju, trots allt, pippi på fåglar ...
Slutresultatet är rätt anslående, håll med om det!

UPPDATERAT: Jag har tagit bort min inbäddade tackfilm härifrån, eftersom den verkar starta av sig själv, vare sig man vill eller inte. Kändes som att det kunde bli lite väl irriterande i längden. Men gör din egen, det är värt (det lilla) besväret!

Pippi på fåglar 18 - och tisdagstema

Hur var det nu – var det ägget som kom först? Eller hönan?
Det svaret lär väl låta vänta på sig ett tag till. En sak är i alla fall helt klar: ut ur äggen kommer kycklingar, och hönan tar väl hand om sina små, precis som många andra fågelmammor.

Begreppet ”hönsmamma” är väletablerat – senare tiders curlingföräldrar har klara släktdrag med mödrarna som sover på en pinne.
Kuddar med fågelmotiv har jag flera stycken, men bara en med en hönsmamma. Inköpt i en skräpaffär på Hornsgatan i Stockholm någon gång på 90-talet.

Och eftersom kuddar är en accessoar som gör hemmet inte bara mjukare utan också roligare blir detta dessutom mitt bidrag till veckans tisdagstema, med nyckelordet accessoar!

Copyright Klimakteriehäxan

Vill du läsa fler av Klimakteriehäxans funderingar kring föräldraskap klickar du på den etiketten här nedan! Och alla "pippi på fåglar" hittar du med ett klick på etiketten pippi (då dyker fler accessoarer upp bland annat)! Lika självklart kommer du till fler tisdagstema-bidrag om du använder dig av länken i texten ovan - mina ser du, förstås, med hjälp av etiketten.

Hurra för svenska äpplen!

Det var som en liten lyckoexplosion på tungan. Handen gick från fruktskålen till munnen, en förvisso rent slentrianmässig rörelse som jag utför lite väl ofta, även om inte just fruktskålen alltid är utgångspunkten.
Sen kom den, explosionen.

Oj! Jag hade bara bitit i ett äpple, ett svenskt äpple. Inköpt i en färdigpackad plastpåse för inte mycket pengar alls. Först hade jag tagit en annan förpackning, på vilken det stod att frukten hade odlats i Tyskland. Sedan fick jag syn på de (dyrare) svenska och bytte raskt, om inte annat så för att jag gärna handlar när- och svenskproducerat.

Smaken fick jag så att säga på köpet. För den finns inte i de där äpplena som butikerna märker som ”gröna” eller ”röda” – ja men hur utbredd är allvarlig färgblindhet egentligen?
Och visste ni förresten att det inte finns någon skillnad på gröna och röda äpplen förutom just färgen, som beror på en genetisk variation?! Det går alltså inte att säga att gröna äpplen är godare än röda eller tvärtom, det har jag inhämtat på Nordiska Museet i samband med en äppelutställning.

Den här sorten som just skänkt mig ögonblicklig lycka är både grön och röd (och lite gul), det är hur som helst lätt att konstatera. Jag tror att sorten heter Aroma, men helt säker är jag inte. För bildens skull lade jag dem, rent symboliskt, i krukan formad av två händer. De lyfter upp naturens gåva, äpplena, till allmän beskådan innan de tuggas sönder (ja äpplena alltså, inte porslinshänderna). Och den som är pricksäker kan som bekant hålla doktorn borta med ett om dagen.

Må vara hur som helst med den saken: hurra för det svenska äpplet. Av bara farten blev det en sockerkaka med äpplen i.
Snart kanske jag hittar några Åkerö i fruktdisken? Eller Cox Orange? Värda att vänta på, båda två!

Copyright Klimakteriehäxan

Här finns en webbsida där man kan kolla in sina äppelfavoriter!

Pippi på fåglar 17

I åratal hade jag en favorittidning. Femina hette den, och det heter den ju faktiskt fortfarande. Men på det som i min värld var dess storhetstid – jag var rent av på vippen att börja jobba där en gång – hade tidningen en avdelning som jag blev ohälsosamt jätteförtjust i.

Avdelningen hette ”Femina Shop” och låg nästan längst bak. Det var en postorderförsäljning, varken mer eller mindre. Och den som valde ut vad som skulle säljas verkade känna mig rätt väl. Det gick så långt att jag rent reflexmässigt när tidningens nya nummer kommit raskt slog upp shop-sidorna där bak på raken, före allt annat.

Om jag handlade? Javisst! Och jag har flera saker kvar, trots att det är länge sedan och mest handlar om kläder. En sommarklänning, en verklig favorit som numera nästan är söndertvättad, var ett Femina-fynd, en av mina finaste saronger likaså. Visserligen minns jag att en kjol i siden fick gå vidare till en kompis, men oftast blev jag nöjd (ja man hade ju returrätt dessutom). Så också med flera smycken, som bevisligen hade lång livslängd.

För det var den vägen som det mexikanska halsbandet kom min väg, långt innan jag hade satt foten i Latinamerika. Mitt fram sitter en liten fågel, halsbandet är i övrigt gjort av silverstavar och små pärlor i turkos och korall.
Tyvärr kan jag inte ha det där smycket längre. Tänk er att en bulldogg-husse satt på sin hund en chihuahuas halsband... Jag har helt enkelt växt ur det. Fågeln kommer inte till sin rätt, om den skulle lyckas titta upp ur halsgropen!

Men när jag så småningom kom också till Mexico såg jag många närbesläktade accessoarer, med eller utan fåglar. Fortsätter jag fågeljakten (och det känns som om den bara börjat) i mina gömmor dyker förmodligen fler upp!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Jag vet inte om det här med fågelpippi kan smitta som vilket datavirus som helst - men nu har i alla fall Hannele i sitt göteborgska paradis bekänt färg: hon har pippi på påfåglar!
Nån mer där ute som hängt på och gjort en träda-fram-are kanske?

Mitt bättre jag vann

Det var inget blodigt slag på ett dimmigt novemberfält. Snarare en stillsam förhandlingsomgång. Och nu är segraren korad.
Mitt bättre jag vann.

I dag släppte nämligen H&M sin Jimmy Choo-kollektion i utvalda butiker runt om i världen, flera stycken i Stockholm. Skor förstås, men också kläder och accessoarer.
Skorna kan jag titta på, men omöjligt gå i (med tonvikt på gå). Kläderna kan jag titta på men omöjligen gå i (med tonvikt på i).

Att dessa två fakta är som huggna i sten, det visste jag ju sedan länge – och även om några av JC:s klänningar ser jättehäftiga ut när man klickar upp dem på datorskärmen, så skulle de inte se alls kul ut i min storlek, det har både jag och Jimmy insett. Så därför gör han inte kläder som har plats för mig. Punkt.

Men så är det det där med accessoarerna. För handväskor, de är inte bara storleksneutrala, de är också kul att ha. Samma sak gäller lite smycken, sjalar och annat som varken värmer eller skyler utan bara är till för den lust prylarna framkallar.

Skulle jag alltså ta mig ner till city, stå i kö, få ett armband med ett klockslag när jag skulle bli insläppt i butiken – för att kanske, kanske komma hem med ännu en handväska som jag absolut inte behöver? Nej!

Möjligen ska en del av äran tillfalla vädret. För världen är grå och prickig i dag, av envist regnande. Tråkblött. Inbjuder inte till utflykt.
Så även om det möjligen blev en blodig kamp på liv och död kring Jimmy Choo-produkterna inne på H&M sitter jag här som en segrare, utan att ha deltagit i striden.
Mitt bättre jag vann.

Copyright Klimakteriehäxan

Bilderna från H&M:s hemsida.

Pippi på fåglar 16

Visst är väl Kalle Anka en fågel? Innerst inne?
För all del, en fågel med många mänskliga drag, men ändå en fågel, om än med mörknade fötter och näbb.

När man kommer in i vår hall möter man honom i flygande fläng. Han håller ett gult paraply och har fullt upp med det, varken Kajsa eller Knattarna syns till, inte farbror Joakim heller.
Kalle är en lampa. Ursprungligen var det gula paraplyet blåprickigt, men den gamla skärmen hade fått nog en dag och sprack. Jag ersatte den med tyg och är än i dag förvånad över hur bra jag fick till det denna den första och enda gång jag gett mig i kast med att sy en lampskärm.

Det händer att han framkallar en och annan kommentar där han sitter och sprider ljus över en liten kaktus.
Vid ett tillfälle, det är många år sedan nu, kom en mamma för att hämta sin lilla flicka som varit hos oss och lekt med Dottern. Mamman gick (oinviterad) husesyn utan pardon, susade blixtsnabbt genom lägenheten, verkade inte missa en enda detalj.

När jag äntligen lyckats locka henne mot ytterdörren igen fastnade hon på nytt. Kalle Anka!
-Å en sån trevlig lampa! En sån har jag aldrig sett förut! utbrast hon.
Jag tror att jag kvävde en tung suck innan jag svarade:
-Nej, de görs nog inte numera, det är min sänglampa som jag hade när jag var liten.
-Hoppla, är den SÅÅÅÅ gammal!? sa mamman förundrat och med eftertryck.

Ja, såååå gammal är den. Och något vidare läsljus kan den aldrig ha gett i Barndomslandet heller. Men för den som har pippi på fåglar funkar Kalle Anka än.

Copyright Klimakteriehäxan

Energisnålt

Nu vet jag hur de hade det, svenskarna som levde på bondesamhällets tid. Då hästkraften var en enda och gick på fyra ben, då maten på bordet var producerad i samma by där den åts upp, då folkskoleläxan gjordes i fotogenlampans sken.

För nu har glödlampan svartnat i armaturen i ett rum där jag ofta vistas. Och lampan är ersatt med en ny. En miljövänlig, energisnål variant. Jo, visst lyser den. Som en fotogenlampa, ungefär.
Men det är ju inte forntida stämning jag vill ha. Jag behöver arbetsljus. För trivselns skull har jag stearinljus.

Självklart har jag full respekt för alla klimatsmarta drag. Stödjer miljösträvanden, återvinning, beundrar forskning kring förnyelsebar energi, uppmuntrar förpackningssans och ser gärna fortsatt istid vid Nordpolen.
Fast att det skulle behöva betyda att jag knappt kan urskilja knapparna på datorns tangentbord i den nya, lågenergidragande glödlampans sken, det var jag ändå inte riktigt beredd på.

Frågan är om det inte åtminstone var mysigare med fotogenlampa. Får kanske tända lite fler levande ljus, även om det känns som om de inte riktigt hör hemma bredvid eller på något vis matchar en någorlunda modern laptop.
Fast det är klart, talar man med Sonen förklarar han snabbt att min lilla dator är stenålders.
Så kanske är fotogenlampa och stearinljus helt rätt, vid närmare eftertanke ...

Copyright Klimakteriehäxan

Skaffning utan skafferi

"De som har flyttat till nyproducerade lägenheter de senaste åren kan konstatera att det som saknas är oftast användbara skafferier. De är bortrationaliserade och flera mäklare får frågan om födan ska förvaras på balkongen."

-En DN-medarbetare har läst senaste numret av HSB:s medlemstidning "Hemma i HSB", där budskapet är att det är klokt att ha skafferiet fullt. Tja, jag har haft matlagret hängande i en plastpåse fastknuten i en fönsterkrok. Det gick, den svala årstiden. Och visst, balkong kan förstås i jämförelse anses vara ett fall framåt - men alla har ju inte balkong?! Länge leve det stora kylskåpet, såväl i som utanför HSB-sfären!

Pippi på fåglar 15

Quetzalfågeln är en nationalsymbol för Guatemala. Den gav namn till landets valuta, den finns med i Popol Vuh, boken som ibland kallas Maya-indianernas bibel.

Den riktiga, levande fågeln är mycket sällsynt numera, men i alla sorters mönster och traditionellt designade dekorationer förekommer den flitigt: som julgransprydnader, på kläder, hemtextilier, allehanda konsthantverk. Och så som smycken.

Speciellt för quetzalen, som är en ganska liten fågel, är dess enormt långa färgstarka stjärtfjädrar, som också bidragit till att artens överlevnad hotats. För gamla indianhövdingar, framför allt azteker, ville ha de där vackra fjädrarna i sina pampiga huvudbonader, vilket rättfärdigade jakten på fåglarna.

Jag lyckades aldrig se en quetzal med egna ögon i Guatemala, men däremot i Costa Rica. Det var på ganska långt håll, men jag kunde ändå beundra stjärten som vajade för vinden och nöjde mig med det, tillsammans med några tämligen misslyckade foton.
Visst har man försökt att ha quetzal i djurpark, men åtminstone legenden hävdar bestämt, att just denna fågelart inte går att sätta i bur. Gör man det så dör den, ofelbart.

Evigt liv har i alla fall quetzalen avbildad i silver på det halsband jag fick av mina arbetskamrater som avskedspresent när jag efter två år återvände till Sverige. På bilden vilar min quetzal på en väv från Comalapa – i Guatemala kan man av det vävda mönstret i kvinnornas blusar, güipiles, se varifrån de kommer.

Men inte heller i Comalapa ser man quetzaler i full frihet. De trivs bäst där det fortfarande finns riklig vegetation.
Om man inte hänger dem runt halsen, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

Knoppningstid

Det klankas väldigt mycket på november, tycker jag.
Klagomålen gäller att det är en sådan rysligt grå och trist och usel månad, helt utan ljuspunkter och glädjeämnen.
Fel, säger jag, helt fel!

Hur skulle det till exempel gå för oss novemberbarn om alla gick i ide under årets elfte månad? Jo vi skulle inte blivit ihågkomna ens som födelsedagstårte-och-paket-törstande ungar!
Fars Dag hade mist sin plats i almanackan!
Det eventuellt lite gråtråkiga och blötkalla där ute skulle inte få lägga grunden för en strålande uppfartssträcka till jul!

Och hur kan man blunda för de feta ljuvliga knopparna som kommer att förvandla min hittills rätt trista novemberkaktus till en första klassens skönhet?
Dessutom visar nu den pelargon jag lämnat på balkongen som ett hopplöst fall ny livsvilja: knoppar!

Lägg till detta att jag har blomknopp i sju orkidéer.
Sju. Och dubbelt upp i ett par.
November, det är knoppningstid! Bara att njuta!

Copyright Klimakteriehäxan

Se här lite nyutslagna födelsedagsblommor till några novemberbarn värda att fira: Gustafsson, Sonens flickvän, min kompis I-L, Kulsprutan och vännen C!

Tisdagstema: Självporträtt

Jaha! I dag får tisdagstemat mig att göra ett avsteg från en oskriven regel: jag brukar aldrig lägga ut bilder på mig själv här (förutom bokomslaget då, men det är ju en specialare). Men jag går halva vägen ... vilket betyder att jag också bjuder på mina köksluckor och den jättesnygga ventilen ovanför spisen ...
Fler porträtt på tisdagsbloggare den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Bara tjugo år har gått ...

För tjugo år sedan förändrades Tyskland, Europa och världen.
Det var då Muren sprack.
Dagen högtidlighålls på mängder av olika sätt, långt utanför Tysklands gränser och också av väldigt många som knappt kan minnas DDR:s existens.

Själv har jag ännu aldrig varit i Berlin, så jag har inga som helst egna intryck, vare sig med eller utan mur. (Fast jo, visst vill jag åka dit! Vet bara inte när det kan bli av!)
Men det finns ett sätt att göra den här dagen speciell: hyr eller köp en film!
Inte vilken film som helst, förstås.

Jag tänker på ”De andras liv” (Das Leben der Anderen) från 2006, regissören Florian Henckel von Donnersmarks långfilmsdebut, som vann Oscar för bästa utländska film 2007.
Åskådaren förflyttas tillbaka i tiden, till den epok när Stasi, Östtysklands hemliga men uppenbara säkerhetstjänst, kontrollerade allt och alla och då alla metoder var tillåtna.

När filmen, som hyllades allmänt, gick på biograferna skulle jag absolut se den. Till sist hade jag till och med övertalat några grannar att gå med, eftersom jag var så övertygad om att detta var en upplevelse man inte fick missa.
Vi knatade iväg, fulla av förväntan.

Döm om min förvåning när folket på vita duken pratade franska. Titeln var snarlik, men det var förstås en helt annan historia. ”De andras liv” hade mött den svenska biodöden och ganska snabbt plockats bort från repertoaren.
Men den sändes i SVT i lördags, så nu har jag äntligen sett den. Och jag blev verkligen inte besviken.

Så även om du inte hade tänkt anordna stor fest och fyrverkeri och låta champagnen spruta: gör det till en filmkväll och fira tjugoårsdagen av Murens fall i tv-soffan.
Ja, det är faktiskt BARA tjugo år sedan. Så nära oss. Både rent geografiskt och historiskt. Vilket kan vara direkt nyttigt att tänka på ibland.

Copyright Klimakteriehäxan

Läs mer om hur Tyskland firar - i SvD och i DN.
Och "De andras liv" kostar bara 59 kronor att köpa på nätet, om du inte väljer att hyra!

Duktigt

Man ska ju inte skryta.
Inte vara självgod.
Visa ödmjukhet, även om det känns som om man råkar vara BÄST.
Men ibland blir det svårt.

Det är just i det stadiet jag befinner mig nu. Självgod, egotrippad, full av beröm. För mig själv, alltså.
Anledningen?
Jo en, men en bamse: i bilen står nu tre stora kassar – och då menar jag STORA kassar – med kläder som ska till Myrorna så snart en lucka uppstår i parkeringsutrymmet på Hornsgatan.

Jag har använt en stor del av denna gråa söndag till just detta: rensning. Något jag gör alldeles för sällan, jag har generellt svårt att skiljas från prylar, oavsett deras ålder och skick, faktiskt. Sparar gärna ett gammalt favoritplagg, för tänk om jag skulle råka gå i det igen någon gång … så tråkigt då att ha kastat det … om det händer slängs alla modehänsyn raskt åt sidan och ersätts av ett segertjut: det gick! jag kom i!

Visst. Ni har rätt. Det inträffar ju inte, i alla fall inte tillräckligt ofta för att ursäkta lagerhållningen som gränsar till det ohälsosamma. Desto mer fantastiskt då att jag denna dag skoningslöst vräkt ner kavajer, byxor, tröjor – ja till och med skor och ett par handväskor! – i de där försvinn-ur-min-åsyn-högarna.

Ändå är det en sak jag inte riktigt begriper.
Varför syns det inte i garderoben att jag rensat så duktigt?

Copyright Klimakteriehäxan