Sånt irriterar mig!

Mia i bokhörnan pejlar i dag vad vi kan tolerera för tokigheter när vi läser. Helgfrågan lyder: Vad kan irritera dig i böcker? T.ex. felstavningar, upprepningar eller liknande!

Oj, det finns mycket att bli irriterad på i en del böcker, som tur är inte i alla. Korrfel är otroligt trist, felstavade namn i faktaböcker borde vara straffbart! Ibland lyser originalspråket igenom i den svenska översättningen: man ser direkt vad författaren har skrivit men tvingas också inse att översättaren haft för bråttom och inte satt in ordet i rätt sammanhang, det blir idiomatiskt knallfel.

Det finns också en annan sak som jag är allergisk emot och det är när författaren till en intrig, som varit spännande och spänstigt berättad, inte vet hur alltihop ska kunna få en rimlig förklaring. Då tar man till Dallas-greppet, ni vet när Bobby dog men sedan återuppstod eftersom allt bara varit en dröm? Nog för att drömmar kan ställa till det, men att låta dem står för upplösningen i en roman är uselt. Och blir det inte en dröm som ska få historien att ta slut, då kan det bli något övernaturligt väsen som varit framme och stökat till det. Bläh.  

Hörböcker är värda att nämna i sammanhanget. Mindre nogräknade uppläsare tar aldrig med sig hjärnan till mikrofonen utan rapar helt utan tanke upp det som står på sidorna: namn på orter uttalas fel, betoningarna hoppar runt utan minsta fundering. Det kan bli helt förödande. Och om uppläsaren tar om ska förstås upprepningen klippas bort, vilket långt ifrån alltid sker! Alla dessa företeelser kan jag ge exempel på, men det blir för långt här.  Men jag lovar: ni kan tro mig på mitt ord!

Copyright Klimakteriehäxan

Framtidens klassiker?

Vilka böcker från 2000-talet tror du blir framtida klassiker? Det är Enligt O som undrar, i Veckans kulturfråga. Och det tål att funderas på!

Jag tänker att det bör handla om böcker som på ett eller annat vis är originella, inte enbart välskrivna. En sådan är storsäljaren "Färskt vatten till blommorna" (Changer l´eau des fleurs) av Valerie Perrin. Här får man (minst) en kärleksskildring, ett kriminaldrama och fina resonemang mellan en äldre man och en kvinna som finner en härlig gemenskap bland växter och grönsaker! Jag njöt av den.

"Vi kom över havet" (The Buddha in the Attic) skrevs av Julie Otsuka, amerikanska med rötter i Japan. Det är en gripande skildring av en del av andra världskriget som inte kom ut förrän 2011. En sorts historielektion i perfekt förpackning om hur illa en stor asiatisk minoritet behandlades i USA när kriget pågick.

"Köttets tid" tyckte jag var en hisnande historia som Lina Wolff berättade med bravur och lite oväntade grepp. Enligt mig utan tvekan hennes bästa! Här finns också kärleken och brotten och en kanonbra upplösning sätter punkt!

Att Fredrik Backman kommer att bli läst i många år framöver utgår jag ifrån. Jag väljer att peka på "Min mormor hälsar och säger förlåt", för i den menar jag att han verkligen lyckas med alla momenten och resultatet är snudd på briljant, dessutom med lite humor emellanåt.

Omöjligt i sammanhanget är att hoppa över Chimamanda Ngozi Adichie, nigerianskan som måste få Nobelpriset i litteratur någon gång framöver. "Americanah" har en klassikers alla egenskaper i skildringen av integrationsproblem, svart-vita relationer och 2000-talets våndor. Mästerlig är också hennes tidigare "En halv gul sol" (Half of a Yellow Sun) om inbördeskriget i Biafra, ja allt hon skriver är bra!

Lägger till en ryss i exil också: Vladimir Sorokin. Hans "Snöstormen" liknar ingenting annat, kanske ska den kallas fantasy? Jag sög den i mig som om den hade varit en saga jag verkligen längtat efter. Trots att jag inte gillar fantasy ...

Copyright Klimakteriehäxan

Utflykt till våren

I brist på riktig vår utanför min egen dörr uppsökte jag i dag ett ställe där våren står i full blom: Ulriksdals slottsträdgård. Skönt att vila blicken på stora praktfulla uppsättningar, som man visst kan avundas – men de skulle ju ändå inte få plats hemma hos mig ...

Ett och annat fick ändå följa med: en kraftfull kornettblomma i otroligt vacker blå färg. Faktiskt en av min mammas favoriter, hon kallade den dessutom alltid vid dess latinska namn: Streptocarpus. Så det gör oftast jag också!

Dessutom fanns det en minivariant på pelargoner som var jättesöta, så några sådana i rosa ton får samsas med blåspräckliga violer i en balkonglåda som bara står och väntar, gapande tom! Snart så!

En sån här utflykt får mig att tänka på uttrycket att "om inte Muhammed kommer till berget så kommer berget till Muhammed" eller hur det nu är? Fast jag byter "Muhammed" mot "våren". Den ligger mig (berget alltså)  närmre hjärtat. En utflykt till våren blev det!

Den här bilden förtjänar att klickas upp i storlek så att alla skönheter syns!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 144

SJÄLVSAMHET

-Ensamhet låter lite sorgligt, även om den är självvald. Men det gör ju inte självsamhet! Jag hittar ordet hos bloggarkollegan Kraka och tar tacksamt emot. Lite självsamhet mår vi nog alla bra av, en stund för fria tankar utan att man måste ta hänsyn till någon annan eller något annat, långt från mobil och dator. Tror att detta är en bristvara för väldigt många.

Korkat och knäppt

Hur är det, har även du svurit över eller åtminstone muttrat om de nya plastkorkarna som inte vill bli löstagna från mjölkförpackningen utan envist hänger kvar med en seg liten tunga? Jag har nog både muttrat och svurit (lite i alla fall) eftersom nymodigheten försvårat upphällning utan spill.

Nu har jag fått förklarat för mig att detta är effekten av ett nytt EU-direktiv med det ädlaste av syften: det ska bli färre plastkorkar som ligger och dräller ute i naturen, nedskräpningen ska helt enkelt minska! Gott så. 

Fast drällandet när mjölken eller yoghurten ska förflyttas från paketet till ett glas, det kvarstår. Eller, det har kvarstått tills i dag. För nu har jag läst om Eivor Berglund i Kode (nära Kungälv) som knäckt nöten. Knepet består i att man med en bestämd knyck böjer korken rakt bakåt/uppåt. Ett knäpp hörs, korken stannar i det där läget och det är bara att hälla. Sedan knäpper det igen när man fäller tillbaka korken, rakt ner.

69-åriga Eivor har nästan blivit berömd på kuppen. Hon la ut ett videoklipp på sin Facebook-sida och så var stenen i rullning! Kungälvs-Posten ägnar henne en rejäl artikel och kommentarerna har strömmat in, alla tacksamma, det utgår jag från. 

En fråga återstår dock, en som jag inte ser att Eivor har svaret på: Ska korken slitas loss och läggas i plaståtervinningen medan mjölkkartongen som alltid läggs i papperscontainern?

Emma Hilmersson, enhetschef på avfallsavdelningen på Kretslopp och vatten i Göteborgs stad, säjer i en intervju med Sveriges Radio att korken ska sitta kvar. Hon förklarar att sorteringen sker senare i processen. "Det är som en stor tvättmaskin, och där löses förpackningarna upp så att pappret blir till pappersfiber och plasten fångar man in och skickar iväg till en plaståtervinning", förklarar hon.

Min slutsats är att vi i alla fall denna gång fått ett nytt EU-direktiv som faktiskt förenklar våra liv! Tack för det! Samtidigt kan jag inte låta bli att undra, mot bakgrund av vad experten säjer, varför vi stått och vridit loss våra plastkorkar i åratal. Uppenbarligen helt i onödan. Både korkat och knäppt, kan man kanske säga.

Copyright Klimakteriehäxan

När reprisen är lika bra

Böcker som jag tror/vet skulle tåla en omläsning – det är vad Ugglan & boken vill ha tips om denna vecka, när tisdagen också råkar vara Världsbokdagen. Tre titlar ska det vara! Här kommer mina förslag på böcker som jag tyckte var bra första gången jag läste dem och som ganska säkert är lika bra när jag tar dem i repris:

"Brev från min barndom" (La huella de la infancia) Emma Reyes minns en svår tid i hemlandet Colombia innan hon kunde slå sig fri från klostret och nunnornas hårda nypor som styrt henne sedan mamman försvann, oklart vart. Författarinnan blev så småningom framgångsrik konstnär i Frankrike. Har tänkt läsa om den.

"Mårbacka" är Selma Lagerlöfs självbiografiska trilogi, både spännande som tidsdokument och som skildring av hennes egen uppväxt som var långt från problemfri. Tål att läsas gång på gång.

"Blommor till Algy" (Flowers for Algernon) av Daniel Keyes är en bok som grep mig djupt när jag läste den första gången. Det har blivit fler. Huvudpersonen är en förståndshandikappad pojke som tar till sig färdigheter han aldrig haft: han blir smart och social i ett experiment som också omfattar labbråttan Algy.

Säkerligen har alla tre tidigare förekommit som lästips här på min blogg, men det kommer förmodligen vare sig du som tittar in här eller jag ihåg ... och nu skulle det ju ändå handla om omläsning, eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

SELFIE om krogen

Kroglivet har hamnat i rampljuset på sistone. Dels upprörs många av det man upplever som nytt drickstvång: att man vid betalning i kortläsaren förberett olika procentsatser (fast det finns ett utrymme för frivilligt valt belopp också). Knepigt, kan jag tycka. Dricks ska den få som levererar bra service och god förtäring, men förhoppningsvis har restaurangpersonal åtminstone i Sverige hygglig grundlön. (Annorlunda är det exempelvis i USA, där dricksen rent av kan utgöra servitörens enda ersättning för sitt arbete.)

Och så har vi debatten om vem som ska recensera krogar och hur de ska gå tillväga. Seriösa mat- och restaurangexperter gillar inte att "vem som helst" får tycka till om krogar i stora tidningar, som i Expressen. Man kan ha olika åsikter om det. Alla äter ju, alla kan tycka något om det som serveras såväl på finkrog som på budgetrestaurang. Samtidigt som en del som ägnat mycket tid åt branschen naturligtvis kan jämföra med otaliga matställen jorden runt, medan andra har mer begränsade erfarenheter. Hur som helst har diskussionens vågor gått höga och knappast lagt sig än – här en länk till en av många artiklar i ämnet.

Då tycker jag som ni redan fattat att det kunde vara läge att ta tempen på oss som krogkunder genom att komma upp med sex "triggerpunkter" som tillsammans ska ge oss ännu en SELFIE, alltså en bild av oss själva som inte kräver kamera, bara ord. Sätt igång! Och glöm inte att skriva en kommentar här hos mig med länk till ditt Selfie-bidrag!

1. Den rätten äter jag aldrig hemma men gärna på krogen: Kalvlever, är ensam i familjen om att gilla denna delikatess (men den kräver perfekt tillagning!)

2. Sån är jag som kroggäst: Ganska petig, faktiskt. Tycker man betalar så mycket att man har rätt att kräva god kvalitet både på mat och service. Men, det vill jag påpeka, jag blir ofta nöjd!

3. Den "importerade" maten är en favorit: Chèvre, fransk getost. Serveras ofta varm med rödbetor.

4. Den "etniska" menyn upptäckte jag senast: Har börjat gilla indisk mat alltmer.

5. Favoritpizzan! Med ost, tomat, skinka, champinjoner och räkor, tack, det blir bra. Med ost, tomat, musslor, räkor och tonfisk. Tack, det blir utmärkt. (Aldrig en calzone!)

6. Så tänker jag kring dricks: Ogillar att man numera förprogrammerat notan för olika procentsatser. Vill man ge dricks – det är ju faktiskt inte självklart – tycker jag man ska få bestämma själv hur mycket.

Förra veckan var jag djärv (tycker jag i a f) och slängde ut en SELFIE-utmaning om politik. Var beredd på både lite kritik och avhopp, men tycker att det landade bra! Här är deltagarna: Gerd, Hannele, MrsCalloway, ProfessorDeutsch, Margaretha, Ingrid, Litenherre, Paula, Åke, BP, Nettan, Nilla, Femfemman, MrsCalloway, pockethexan, janerik, Hanna,  Kina, Anki, Kraka. Hoppas jag inte missat någon!

Copyright Klimakteriehäxan

Den skylten har jag verkligen saknat!

Om jag bara hade vetat. Om jag bara hade kunnat ana, åtminstone. Men inte visste jag att kackerlackor läser skyltar, och förhoppningsvis också lyder dem! Detta är alltså en skylt som jag verkligen saknat!

I åratal har jag bott med kackerlackor och hatat dem, dessa mina oinbjudna sambos, vareviga minut. De har varit i olika storlekar, med olika artnamn och lite olika brunsvarta, men precis lika motbjudande allihop. Några har till och med flugit runt mitt huvud. Visst, jag köpte The Cockroach Motel som hade en bra slogan: "They always check in but they never check out" och några gjorde väl så som reklamen föreslog, men försvann de allihop? Icke. Ett gult pulver kunde man strö ut på kritiska ställen, det skulle skrämma bort dem. Blev de skrämda? Inte det minsta.

Nu kommer jag knallande i sakta mak på en gata i Stockholm (där jag tack och lov aldrig haft den här sortens inneboende). Och vad ser jag? Jo en förbudsskylt, hur tydlig som helst: här är kackerlackor förbjudna! Varför skylten låg på trottoaren vet jag inte, kanske hade någon uppnosig kackis vägrat lyda och fått den som en gång satt upp skylten att slänga ut den i vredesmod?

Två skyltar med budskap av närmast filosofisk karaktär får runda av denna Skyltsöndag här hos mig. Vi är ett ganska stort gäng som jagar skyltar till våra bloggar, vecka efter vecka:  Angelgirl, Anki, Byblixtra, Carita , Christian, KajsaLisa,  LillaSyster, Paula, Pettas, Susjos, Stefan,Tony, Åke. BP är projektets "plastmamma" och beskyddare. 

I morgon är en annan dag ... men ryggen/ändan har man bak, alla dagar!
Från Moschino, troligen.

Copyright Klimakteriehäxan

Bara den dumme är inte rädd

Det finns ett fult litet ord som dyker upp ideligen och allt oftare, känns det som. Ordet är KRIG. Det pågår runtomkring oss fast vi helst inte vill se det. Här i Sverige har jag växt upp i en fred jag naivt nog faktiskt inbillat mig vara evig. I minnet har jag förstörelsen som åstadkoms under andra världskriget, för jag har ju sett bilderna från Dresden exempelvis – inte är det väl möjligt att någon vill upprepa detta barbari?

Jo, det är inte bara möjligt, det pågår för fullt. Titta på reportagen från Ukraina och Gaza! De visar hur nyss stora och välmående städer bytt skepnad och blivit högar av sten och byggnadsmaterial i en totalt ödelagd omgivning. Ruinerna blir ständigt fler, och i samma takt ökar människogruppen som drabbas direkt: de som inte dödas blir flyktingar vars hem inte längre finns, hem där det nyss stod ett fullt kylskåp, nybäddade sängar och lämpliga kläder för olika väder kunde plockas fram ur garderoben.

Att våndas inför det som pågår, här i Europa och i Mellanöstern, måste vara det enda naturliga. Bara den som är dum kan låta bli att vara rädd. Vad är det vi håller på att fixa för arv till våra efterkommande? Ska de tvingas dra på sig militärkläder och gå ut i ett krig vi, deras närmsta släktingar, aldrig trodde skulle komma? Ska drönare flyga över deras huvuden dygnet runt, var de än befinner sig, och hota att släppa sina bomber? Varför kan vi inte stoppa detta?

Johan Croneman, spetsig krönikör i Dagens Nyheter, uttryckte denna vår maktlöshet så här härom dagen: "Den förtvivlan inför krigen, mördandet, förstörelsen jag känner delar jag givetvis med många miljarder andra på denna plats som kallas jorden. Vi är i stor majoritet, vi har så gott som inga möjligheter där vi direkt kan gå in och spela en avgörande roll i att stoppa eller förhindra krig."

Det är ju inte det att freden saknar vänner och förespråkare. De finns. Men de blir ständigt nedtystade, överkörda av nästa vapenleverans, misslyckade medlingsförsök, en avlägsen makthavares hunger efter ännu större makt.

Barnet i mig vill fråga varför folk inte kan nöja sig med det de har, varför de inte kan vara snälla mot varandra, varför inte landgränser kan få ligga där de redan legat mycket länge, varför etniska grupper inte kan acceptera skillnader och fortsätta leva sida vid sida. Fast det barnet får aldrig svar, eftersom frågorna är så "dumma".

Min övertygelse kvarstår: Bara den dumme kan låta bli att vara rädd. De flesta av oss är inte dumma, åtminstone inte SÅ dumma. Vi är helt enkelt rädda. Medan det ständigt dukas upp för nya krig.

"Dukat för krig" skulle jag vilja kalla det här för, ett verk som funnits med
på Liljevalchs vårsalong. Men titeln upphovsmannen, den syriske konstnären 
Alqumit Alhamads, valt är ”Trauma on a Plate”: En handgranat tronar på ett
guldkantat porslinsfat. Bra illustration av dagsläget i världen.

Copyright Klimakteriehäxan

Grönt är skönt

Termometern visar envist på pyttelite över nollstrecket, men träd och buskar bryr sig inte. Så skönt att se bladen veckla ut sig, liksom räcka lång näsa åt Farbror Vinter. Då är grönt inte bara skönt, det är en tröst också!

Och på köksbordet: årets första vitsippsbukett.

Copyright Klimakteriehäxan

Antingen – eller

Livet består till stor del av val. Ideligen har man att ta ställning, för eller emot, alternativen radas upp. Ibland är det lätt att välja, ibland näst intill omöjligt. I dag vill Elisa Matilda att vi väljer när vi avger våra svar på hennes fem fredagsfrågor: 

1. Vill du hellre laga mat eller ta hand om disken? Lagar maten.  
2. Går du hellre på en aktivitet utomhus eller inomhus? Helt väderberoende. Inne i rusk, ute i sol och sommar.
3. Handlar du hellre online eller i affär? I affär, solklart.
4. Titta på soluppgång eller solnedgång? Solnedgång, eftersom jag älskar sovmorgnar.
5. Väljer du upplevelser under en semester eller göra ingenting? En kombo är bäst! 

Slå ut eller inte, det är frågan som de japanska körsbärsträden
nu måste ställa sig varje morgon. Vårvädret har tagit semester.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om vad som får brännas

Hur kan det vara möjligt att få tillstånd att bränna böcker på offentlig plats när man numera inte ens får elda björklöv på sin egen tomt? 

-Insändare i Dagens Nyheter i dag, rimligen föranledd av att ännu en ansökan lämnats in om tillstånd till koranbränning i samband med Eurovision Song Contest i Malmö. Ett flertal likadana ansökningar har tidigare fått grönt ljus - med kända efterdyningar, alla negativa.

En resa som slår rekord

Snart, ja kanske har siffran redan passerats, har 300 000 personer sett "Den sista resan", filmen om hur Filip Hammars pappa Lars skulle piggas upp genom en bilresa "down memory lane" i Frankrike tillsammans med sonen och dennes ständige följeslagare Fredrik Wikingsson.

Få kunde väl ha anat – och det tror jag gäller filmskaparna också – att den här dokumentären, en road trip med tre män i en gammal Renault, tungt lastad med minnen från familjesemestrar när pappa franskläraren fick leva upp i det han ansett vara hans andra hemland, skulle bli en exempellös framgång. Först kom recensionerna: hyllande. Sedan stormade publiken in. Och vad gjorde/gör biobesökarna? Jo, hyllar filmen! 

Vandringen mot rekordet inleddes redan premiärveckan. Den första helgen filmen visades på biograferna sågs den av totalt 34 782 personer. den bästa öppningshelgen för en dokumentär i modern tid ... Och så var stenen i rullning! Det visade sig att den normalt så gapiga och tämligen påfrestande duon lämnade sina sämsta sidor hemma när de klev in i den apelsinfärgade gamla bilen och styrde mot södra Frankrike.

Att Filip och Fredrik har mycket bakom pannbenet har nog ingen betvivlat: duon har vunnit "På spåret", de skapar tv-program, driver eget produktionsbolag, sprutar idéer och skriver böcker. Dessutom står de för ett eget frågesportkoncept, "Alla mot alla", som sänds i Kanal 5, en har det visat sig väldigt slitstark succé (jo jag tittar ganska troget trots att jag retar mig på mycket i "formatet").

Men eftersom killarna också framstår som både jobbiga, tjatiga och skrytsamma (jag känner dem enbart genom tv-rutan) tänkte jag inte alls gå och se den här filmen. Tills jag kapitulerade för min nyfikenhet: helt olika personer jag känner gav ett och samma råd. Det löd: Se den!

Ett råd jag lydde. Och kan bara instämma i berömmet. Det är en varm film, den är rolig, den är djupt allvarlig, den är infallsrik, den vittnar om skräcken när ett barn inser att en förälder är på fallrepet, tappar livsgnistan. Och den visar upp kärlek mellan far och son, den visar upp fantastiskt kompisskap mellan Filip och Fredrik. Dessutom pekar den på vilken betydelse en engagerad lärare kan få för sina elever, långt in i framtiden.

Slutscenen skulle ha varit en måltid uppbyggd kring hemgjord ratatouille efter besök på den lokala grönsaksmarknaden. Så blev det inte, fast vi alla, både vi i biosalongen och människorna inblandade i filmen, önskade det. Snyftnödiga blev vi lite till mans.

Nu sätter "Den sista resan" besöksrekord och ännu fler kommer att se den – och se om den – när den så småningom sänds i tv, oklart när, men jag gissar att den kommer i vinter. Jag tittar nog på den igen då. Så bra är den! Missa den inte!

Copyright Klimakteriehäxan

En trio med humor

Att det är viktigt att barn läser, det vet vi. Men vi vet också att läsningen konkurrerar med många andra sysslor, skärmarna nutidens barn har omkring sig från späd ålder blir allt svårare att besegra. Enligt O vill göra en vällovlig insats med Veckans kulturfråga: Vilka böcker för barn och unga vill du lyfta fram?

Astrid Lindgren behöver ingen draghjälp. Men hur är det, kommer dagens föräldrar ihåg att plocka fram böckerna av Viveca Lärn (f d Sundvall)? Serierna om såväl Eddie som Mimmi är underbara, och liraren Ludde en bra inkörsport till boken om Zlatan av David Lagercrantz som blir aktuell i lite högre ålder.

Barbro Lindgren fick ALMA-priset och det är hon värd, inte minst för trilogin om en flickas uppväxt: "Jättehemligt", "Världshemligt" och "Bladen brinner", men hon har skrivit galet många bra böcker som med fördel kan läsas även av vuxna – och gärna högt dessutom!

De här tre svenska kvinnorna har inte bara författarskickligheten som gemensam egenskap. Alla tre har dessutom humor, som tydligt märks i deras böcker. Jätteviktigt, det är jag övertygad om!

Copyright Klimakteriehäxan

Jo, de törs ...

En av årets höjdpunkter när det gäller naturupplevelser i Stockholm, det är de japanska körsbärsträdens blomning i Kungsträdgården. I år har vi väntat lite längre än i fjol, vårvädret har visat sig från den lynniga sidan med skutt i temperaturen och ovälkommen snö. Men vi har naturligtvis inte gett upp hoppet! Ska de våga slå ut, vädret till trots? Och visst törs de! I dag kunde jag med egna ögon se att knopparna börjat visa färg. Fast det är ganska långt kvar tills man ser trädkronorna breda ut sitt rosa moln över alla som, liksom jag, älskar att flanera under den enorma mängden blommor.

Copyright Klimakteriehäxan